Euphorbia pulcherrima har en ovanligt lång historia bakom sig. Aztekerna i Centralamerika kände till och vördade växten – och på 1500-talet lärde även amerikaner och européer känna den. Nu för tiden är det svårt att föreställa sig advent utan julstjärnor.
Julstjärnan är också känd som Aztekernas stjärna. Aztekerna levde i Centralamerika på 1300- och 1400-talen och var kända för sina stora botaniska kunskaper. De kände till otaliga växter, deras medicinska effekter och eventuella andra användningsområden. De beundrade särskilt en växt: en grön buske som kunde bli upp till fyra meter hög och hade vackra röda högblad.
De kallade denna växt för cuitlaxochitl, vilket kan översättas till läderblomma, och de vördade den som en symbol för renhet på grund av dess magnifika röda blad. Aztekerna odlade julstjärnor i sina trädgårdar och dekorerade sina tempel med dem. De använde också busken för att göra ett rött färgämne av bladen och bearbetade växtens mjölk till ett läkemedel mot feber. Förmodligen på grund av alla dessa användningsområden ansågs den vara den aztekiska kejsaren Montezumas favoritväxt.
Aztec-Växten Anländer Till Europa
Mellan 1519 och 1521 landsteg flera spanska fartyg på den centralamerikanska kusten. Besättningarna erövrade aztekiskt territorium och tog den legendariska kejsaren Montezuma till fånga. Spanjorerna blev snart också förtjusta i den exceptionellt vackra och användbara växten.
Den spanske naturforskaren och läkaren Francisco Hernandez de Toledo beskrev den till och med i sitt verk Rerum medicarum Novae Hispaniae therausus. Det betyder ungefär: Förteckning över alla medicinska användningsområden i Nya Spanien.
Hernandez de Toledo var alltså den första utlänning som fascinerades av aztekernas cuitlaxochitl – men han skulle inte vara den sista.
Euphorbia Pulcherrima Har Fått Sitt Officiella Namn.
Efter den spanska erövringen dök allt fler européer upp i området. Runt 1800 anlände till exempel Hernandez de Toledos landsmän Marin Sesse y Lacasta och José Mariano Macin. De var på en forskningsresa när de upptäckte cuitlaxochitl – och var så entusiastiska över den att de skickade flera exemplar till Spanien.
År 1803 samlade den tyske naturforskaren Alexander von Humboldt in några av växterna på platsen och tog dem med sig när han återvände till Tyskland – trettio år senare gjorde även botanisten Wilhelm Friedrich von Karwinsky det, tog med sig flera exemplar från en resa till Mexiko. Cuitlaxochitl har nu uppmärksammats flera gånger och har officiellt fått ett latinskt namn.
Växten Är Numera Också Känd Som Poinsettia
I Allgemeine Gartenzeitung heter den Euphorbia pulcherrima, den vackraste av sporrarna. Den fick snart ett annat, inofficiellt namn. Den blev känd som Poinsettia.
Detta var tack vare den amerikanske politikern och amatörbotanisten Joel Roberts Poinsett, som var USA:s första ambassadör i Mexiko.
Under en utflykt i Mexico hittade han växten och slogs genast av dess skönhet. Han tog den med sig till USA, delade ut den till sina vänner och bekanta och skickade den till botaniska trädgårdar över hela landet, inklusive Bartrams botaniska trädgård i Philadelphia. Där bestämde de sig för att växten var så vacker att den borde odlas och säljas – och presenterade den på Philadelphia Flower Show.
Populär Över Hela Världen Till Jul
Folk var entusiastiska och snart såldes julstjärnan över hela landet, och i de varmare områdena växte den nu vilt. I början av 1900-talet utnyttjade Albert Ecke, en invandrare från Tyskland detta. Vilda julstjärnebuskar växte på hans mark. Han tyckte att de röda bladen var väldigt juliga, så han sålde julbuketter med julstjärnor – och blev mycket framgångsrik.
Han hade faktiskt så stor framgång att han snart kunde koncentrera sig helt och hållet på att odla och sälja julstjärnor. Efter hans död tog hans son Paul Ecke över.
Han hade ett bra sinne för marknadsföring, kallade Poinsettia för Julstjärna och såg till att den snart fick en fast plats i den amerikanska julkulturen – med hjälp av reklam och i samarbete med tidskrifter.
Julstjärnan blev snart alltmer populär även i Europa. Från 1950-talet och framåt lyckades amerikanska och europeiska förädlare till och med göra julstjärnan till en ganska liten krukväxt som också kunde hållas i en kruka. Därmed hade den äntligen kommit fram: det var omöjligt att föreställa sig en jul utan den på båda kontinenterna och även i många andra länder.